Måste man gilla sina släktingar?

Måste man gilla och acceptera sina släktingar bara för att man är släkt? Måste man acceptera och var extra ödmjuk bara för att man råkar ha fått dem till släkt?

Vänner kan man bryta med, det kan vara svårt men man gör det. Man kan välja olika sätt som att sluta höra av sig, aldrig vara tillgänglig eller bara säga ifrån när man inte längre känner att det känns bra. Men hur gör man med släktingar? Och då menar jag både nära släktingar som syskon, halvsyskon, mostrar, kusiner och alla ingifta som vi har. Man kommer ju fortfarande träffa dem i olika släktsammanhang som t.ex. vigsel, dop och födelsedagskalas.
Med släktingar ska man vara mer tolerant, man ska vara mer överseende och acceptera ord och handlingar i mycket större utsträckning än om vi bara hade varit vänner. ”- Ni är ju släkt.” Varför då? Varför ska jag ha mer överseende med släktingar än med vänner? Om vänner till mig säger eller gör något mot mig som sårar mig så säger jag ju ifrån. Och i vanliga fall så ber man om ursäkt och accepterar den gränsen, och går vidare med vänskapen (som faktiskt kan komma till en helt annan, bättre nivå). Om vi sedan råkas någonting så kommer jag bete mig vuxet och moget och hälsa, vår ovänskap är mellan oss, ingen annan. Men med en släkting ska man bara acceptera. Annars börjar säkringarna prata (skvallra) vilket kommer påverka släktingarna du tycker om och vill umgås med, typ mamma 🙂 Hela släkten ska involveras och det är inget mellan bara den man inte riktigt kommer överens med och dig. Jag är otroligt tacksam för hela min stora släkt. Det är gilla och positiva kommentarer på sociala medier och när vi träffas i samtal och pratar om varandra. Men de finns där, i min nära släkt, de som skriver/pratar och lägger till ”jag skojar”, som inte förstått att de man skriver kan man inte oskriva när det väl är läst. Och är det på sociala medier är det skrivet och sagt till många om det gäller inlägg. Samma i möten i verkliga livet. Att säga en sak och lägga till att det var ironiskt, pekar bara på personens okunnighet och förståelse för empati. Viljan av att vilja ”vara bättre” och förminska andra är tydlig. Jag gillar ironi, på rätt sätt.
Så…tack, men nej tack! Jag gör som jag gör med alla andra i mitt liv. Jag säger ifrån, tydligt och förklarar varför. Jag väljer vad jag vill visa på Fb och andra sociala medier och jag beter mig som jag gör mot alla människor i mitt liv som jag möter, med respekt för den människan, med intresse, med ett leende som är äkta och en otrolig respekt för mig själv. Tack, för det just DU lär mig.

Att umgås med släkten kan vara både härligt och jobbigt, beroende på vad man har för släkt. För det mesta korsas våra vägar kanske inte så ofta men ibland blir det för intensivt. Är det något jag hela tiden jobbar med så är det respekten för mig själv och vad just jag mår bra av. Var går min gräns?
Jag har just nu nolltolerans mot negativa, livsutsugare, krävandesomaldriggernågottillbaka, oempatiska och de som använder ironi på ett elakt sätt för att förminska andra vänner & släktingar. De får finnas där, som resten av jordens befolkning gör.Punkt.

Sen vill jag tacka mina nära och kära som alltid har funnits där för mig. Jag kommer alltid finnas för er, med kärlek, omtanke och en massa kramar! Kärlek 

Be true, Be You 

Maria